Första tiden kämpa man med att försöka andas luften som var omkring en. Man kämpa med att ens klara av att ta sig upp ur sängen. Tanken att leva vidare utan honom var en mardröm, en mardröm som man önskar så att man vaknar upp ur. 

Men här står man ändå idag, jag kan andas. Saknar honom så fruktansvärt, han är i mina tankar varje dag. Vissa dagar är värre än andra men jag kan andas. 

Mitt hjärta är krossat för alltid, han tog med sig en stor bit när han försvann. Kommer alltid älska honom högt och sakna honom. För varje dag som går utan honom är en dag närmre att få hålla om honom igen❤ ett år som har varit en berg o dalbana, där man har fått stått ut med skit samtidigt med sin stora sorg. Ett år har gått, trotts man aldrig trodde det skulle gå.

Min älskade Caspian.

För alltid min❤