Mina barn <3

Har så svårt att fatta att man är tvåbarnsmamma, vilken titel ändå.
Vilket jobb man har fått, det bästa jobbet som finns. Att vara en Mamma.
 
Kärleken man får dagligen av sina små troll är så speciellt. Man suger åt sig varje sekund med dessa två.
Meja visade sin kärlek idag genom att köpa en blombukett med hjälp av sin mormor.
Med orden: Du är så snäll mamma och att jag vill göra dig lite gladare, så gav hon mig blommorna.
 
Vilken underbar tjej man har, de har hon varit sen dag 1.
Jättesnäll bebis, sov hela nätter, nöjd och go. 
Lika så när hon växte sig stor, visar sin kärlek varje dag, omtänksam, gosig, hjälpsam och omtänksam.
Har svårt att förstå ibland att jag lyckades få en så fin tjej :)
Igår städade hon sitt rum, rensade sina leksaker. Ner till källaren, sälja och kasta. 
Så duktig, fick ihop en låda som något annat barn fick nytta av och hon fick spara pengarna.
Man blir så stolt i hjärtat av henne. 
 
Man var liksom lite orolig över nr 2, eftersom man har hört att har man en lugn bebis först så får man en vild eller tvärtom. 
Än så länge stämmer inte den myten, Caspian är genomsnäll. Precis som sin syster!
Sover nästan hela nätter, somnar mellan 8 och 9 på kvällen, äter 2 gånger under natten. Vaknar mellan 8 och 10 dagen efter. 
Under dagarna är han så lätt att handskas med, märks när han tröttnar på något och blir så nöjd med något nytt.
Man blir seriöst bortskämd, kan man ha sådan tur?
Kanske kommer ikapp sen när han blir större, hehe. Men man är så nöjd över hur han är just nu, prinsen!
 
Imorgon ska det firas in det nya året med min syster med familj och min mamma. 
Ska blir riktigt mysigt, jag står för maten. Blir förrätt, varmrätt och efterrätt. ÄLSKAR verkligen att laga mat. 
Speciellt när man ska bjuda någon på det. införskaffat en sådan där raket också för barnen skull.
Så vi kommer bidra med att skrämma hundar och människor imorgon, ber om ursäkt för det.
Men ville göra detta för Meja och hennes kusiner. De är så pass stora nu så det kan va lite roligt och spännande. 
 
Längtar tills imorgon, lite julafton hos mamma och sedan nyår här. :)
Längtar tills man får sätta igång med maten dessutom. Det absolut roligaste!
 
Hoppas ni får en mysig nyår.
Var rädda om varandra, ta vara på varandra. 
 
GOTT NYTT ÅR
 

Nytt år..

2016 har varit omtumlande på alla sätt och vis.
Vi var inte alls medvetna om att vid denna tid punkt för ett år sen låg det en liten Caspian i min mage. 
Det tycker jag är lite små häftigt när man tänker på det nu i efterhand.
 
Vad livet kan svänga, ge och ta under sin tid.
2016 har prövat oss ordentligt, genom känslor, tankar, händelser.
Ett under att man står än med fötterna stadigt känner jag.
 
Men nu står vi här med våran son och dotter.
Ifrån läkarens uttalande om att det var bättre att göra en abort till att ha en Caspian som ler stort när man pratar med honom.. 
Svårt att ta beslutet i v19, men jävlar vad jag inte ångrar mig.
Det är lite mer grejer, som medicin och syre-tagning. Men de går som på rutin för oss nu så det känns inte som något mer eller jobbigare än någon annan har det. 
 
Vi har så himla svårt att förstå att han är sjuk, för han ser ut som vilken bebis som helst.
Utvecklas som alla andra. :)
Bara hans fina ärr som visar att han är en underbar hjärtebarn <3
 
Inte bara Caspian som har bidragit till en känslostorm, även Jims Morfar som gick bort ganska nyligen. 
Andra händelser runt om, som sätter sina spår. 
2016 bidragit med lycka och sorg ordenligt.
 
2017 har några prövningar som vi är väl medvetna om.
Hjärtkartetsering i Januari, då vi måste infinna oss i Göteborg igen. 
Sen planering inför operation nr2, Glenn
Men sen hoppas vi på att det flyter på, att man får ett friskt och fint år.
Med mer lyckliga stunder :)
Jag ser fram imot 2017, har en bra känsla för detta år..
Fast ja blir tant, 30år!!! Helt galet, svårt att förstå.. :) 
Meja ska börja skolan!!!! De är nog värre än att jag blir 30. :P 
 
Nu hoppas jag att ni får en underbar nyår. 
och en godfortsättning på det nya året. 
 
Ett år som förlovade <3 vid tolvslaget, vilken klyche :P

luddigt..

Nu har både jag och jim luddigt minne, att man glömmer så fort.
Nu förstår jag vitsen med att skriva upp allt, allt som sker. Vi skrev bara upp viktiga datum, som vi ansåg. Men allt i mellan glömmer man så himla fort..
Men på ett ungefär...
Jag repar mig från denna skit som jag fick, Caspian mår bättre.
De beslutar att vi ska prova att ta bort denna respirator för 4e gången.
Allt går smidigt, pojke mår fint. Högflödesgrimma sattes in och han mådde bra. 
Jag orkade inte ta mig till honom, operationssåret värkte. Jag hade svårt att sitta och stå, så jag låg hellre.
Caspian blir flyttad till Bima, ett mellanting på intensiven. Samma vård men mindre allvarligt, mellandlandning till sin avd.
 
Våran sköterska Helen följer med, hon blir våran sköterska. Hon var Caspians nr1, hon blev tilldelad honom eller vad man ska säga.
NU går det undan ska ni veta, mediciner trappas ner, inte förfort men ändå inte försakta. 
Vi vill inte ha abstinens besvär igen och vi vill ju såklart att han ska bli bättre.
Han är på Bima i 4dagar tror jag att det blev sammanlagt. 
 
Tillslut får vi beskedet att Caspian ska få flytta ner till hjärtavd. 
Dit har vi längtat till, ett steg närmre hem!! 
Samma dag orkar jag ta mig till Caspian med rullstol. 
 
Ett bekant ansikte knackar på dörren och vinkar glatt.. Vår andra sköterska Veronica.
Hon var så glad över att få se mig där och att vi skulle bli flyttade.
Man skapar relationer, relationer som är väldigt känslosamma. De tar hand om något som är så viktigt för oss. De sköter om våra små och håller dem i livet. De ser oss gråta och skratta lyckligt, man delar livsöden och historier med varandra. Det är speciellt, relationen som blir, är väldigt personligt tycker jag. Veronica och Helen är två av de som kom mig och Jim väldigt nära. De kröp in i våra hjärtan och stannar där! 
Man delar även med andra föräldrar, det kvittar om man vill eller inte. Så blir det att man bryr sig och tänker på varandra. Vi delade rum med en familj länge. Vi hälsade på varandra, men pratade aldrig på det sättet.
Men man följde framstegen och bakslagen. 
De är något speciellt.. 
 
Jag blev imponerad över deras arbete och mitt sug att bli undersköterska/sköterska blev väldigt starkt. 
Bara en händelse som för mig var ganska häftig och hemskt på samma gång.
In kommer sköterskor, de ska flytta på Caspians rumskompis tillbaka till intensiven och han ska få sin gamla rumskompis till Bima. En sköterska säger till en som går bredvid.. "Du ska vara med när hjärtat kommer, den kommer att komma vid 19. Du får vara redo, vi hämtar dig"..
Där sitter en annan och bara.. jahapp jag sorterar brödskivor omdagarna och ni tar imot hjärtan!!!
Vilket jävla jobb rent ut sagt. 
 
Som sagt, en lycklig, häftig stund samtidigt sorgligt, någon har förlorat sitt barn men vill dela med sig så ett annat barn kan få ett liv. 
 
När vi lämnade intensiven så blev det kramar och glada ansikten. Alla är glada över att Caspian mår äntligen bra, 7långa veckor på intensiven var äntligen slut. Var så underbart när avd kom och hämtade våran pojke. Man kunde inte sluta le, men man blir även lite ledsen över att säga hejdå till alla. 
Det är något speciellt. 
 
Väl nere på hjärtavd, hamnar Caspian i ett rum med 4 andra kompisar. 
Alla med något fel, några som väntar på OP och några som redan haft sin, som Caspian. 
Man skapar band här också, man är i samma sits. Man har ett sjuktbarn, sköterskorna lättar på stämningen med knasigheter. Mysigt och jobbigt på samma gång. 
 
Förstår att det låter hemskt, med våran historia. 
Många kan tycka att fy fan för att utsätta ett barn för det här.
Men ni ska veta, vi delade rum med barn som var äldre mellan 5 till 10år pga det fanns inga rum.
De låg under dagen, hade ont och mådde dåligt efter OP. Sen dagen efter mötte vi dem i koridoren i fullfärd med en 3 hjuling. Helt galet att se, barn repar sig snabbare än vad man tror. Och dessa avd är anpassade för barn och gör det till en "rolig" plats att vistas på. Inte bara ont, smärta och hemska saker utan det är roligt och tokigt också. 
 
Sen nu efterhand, skulle vi aldrig välja bort denna resa.Kvittar hur tuff den kommer bli så är det värt varje fight, så länge vi har våran son hos oss. 
 
Caspian har tagit oss till en annan nivå, hur tacksamma vi är över det lilla i livet.
Caspian har fört mig och Jim närmre än vad man kan tro, vi har blivit ett.
Caspian har fört våra familjer till att bli en familj.
Caspian är Mejas ögonsten, hon är en så stolt storasyster till honom. 
 
 
 

mammatillhlhs.blogg.se

Tvåbarnsmamma för en ovan molnen och en på jorden <3

RSS 2.0