Hur allt blev. Hur allt slutade.

Orättvist är bara förnamnet. 

Att alltid bli påmind om hur sitsen är hatar jag. Hatar det att livet fortsätter. Tiden tickar på och jag står fortfarande kvar natten allt hände. 26april 2017. Då allt ändrades. Då allt föll och ett evigt stort sår uppstod i ens hjärta. Att nu fortsätta leva utan min son är något jag aldrig trodde skulle få genomgå. När allt hände så trodde jag aldrig att jag skulle överleva. Tanken att fortsätta utom honom var vidrig, hemsk, en fruktansvärd mardröm som man ville vakna upp ifrån. Tiden går som sagt och man har kommit "tillbaka" till livet. Tillbaka blir vi aldrig. Ständig ångest och ständig saknad. De är vår vardag idag. 

Nu när julen närmar sig blir det bara jobbigare och jobbigare. Förra året klädde vi granen och Caspian såg på. Förra året firade vi julen med honom. Iår ska vi fira utan honom. De som gjorde att jag skrev detta inlägg var att jag fick papper angående dotterns skolvård eller vad man ska kalla det. Istället för Bvc är det hälsokontroller på skolan. På detta papper skulle man ange syskon. Caspian skriver man dit och nämner kod 3 som är koden för avliden. Ordet avliden och död hatar jag. Kan inte säga orden, höra orden eller som nu skriva orden utan att tårarna rinner. De går inte att stoppa för sorgen är där och så påtagligt. Samtidigt som jag är så tacksam över att Caspian får vara delaktig. Jag skriver med honom för han är föralltid Mejas lillebror. Hennes ögonsten. Mina ögonstenar. Denna papper har cirkulerat i gruppen jag är med i. Alla har så svårt att skriva i koden. Jag har varje gång tänkt: sicken tur, jag har sluppit. Nu var det dags för mig också. 

Kommer aldrig acceptera.

Kommer alltid ha ett stort sår i mitt hjärta.

Caspian tog en stor bit ifrån mitt hjärta.💔❤

Vacker från topp till tå, insida till utsida.

Perfektion😍