Ikväll så läste jag det igen, i denna grupp där vi som mammor har förlorat ett barn. En mamma skriver att hon fick en kommentar idag på sin arbetsplats som löd: de var sin mening, man får se det så. Mamman förlorade sitt barn i magen. Finns ingen mening i att förlora ett barn, varken i magen eller senare i livet. Sorg, är något vi alla hanterar olika men när man förlorat ett barn så försvinner det en del utav sig själv.

Är det meningen att jag som mamma har Caspians använda pyjamas i en påse i mitt nattduksbord? Blottande.  Absolut. Men så är det, just så det är. Det är inte bara att gå vidare, vi påminns varje dag på olika sett. 

Kan bara misstänka hur mamman kände sig, det har kommit flera sådana inlägg där de blir ifrågasatt sin sorg och förlust. Tur det finns dessa grupper så man kan bolla tankar och funderingar med varandra och man har fullständigt medkänsla och vet exakt hur det känns. Peppar peppar har jag sluppit den kommentaren hittills men fick en som löd: Ni hann väl inte knyta er ann han?!.. som alla vet, bär man ett barn i magen så knyter man ett band redan där och då 🤨 eller har jag fel?