Så himla fint.
Svängde förbi älsklingspojken och tände ljus och tog bort gamla lyktor. Där bland ljusen står det ett ljus. Från en vän. Samma vän som fick sin son någon vecka efter Caspian föddes. Texten hon har skrivit gjorde att mitt hjärta slog ett extra slag. Tänk.. Tänk vilka människor som finns för oss. Som ägnar tid åt att lämna spår sådär. Jag tackade henne hjärtligt.
Men idag stod vi där. Mormor och jag. Så kommer det en kvinna som var ute med sin hund. Hon stannar till "ni har det så himla vackert, det värmer så i mitt hjärta att se er plats".. men oj tack tack. "Till en mamma från en annan mamma som har förlorat ett barn. Jag vet!".. de orden..
Ingen förstår. Om man själv inte är i det. Är en mardröm att tänka tanken att förlora ett barn. Ja.. den mardrömmen lever vi i just nu.
Vi skulle bara tända ljus. Vi delade på livshistorier, om våra barn, Hur allt är m.m. spontana och ärliga människor älskar jag att möta. Hon en främling stannade och "la" en hand på min axel. Tycker det är fint❤ men som sagt. Hon visste.
