Nu gick det undan när vi väl kom ner till hjärtavd.

Redan andra dagen hade de minskat så mycket på medicinerna så slangar börjades att plockas bort. 

 

En dag när jag kom dit efter jag hade besökt vårdcentralen. Ja, det är ju också helt galet.

Jag var tvungen att lägga om mitt sår minst 3 gånger i veckan på en vårdcentral, ni kan tänka er att vi befinner oss på ett sjukhus område, med sjukhus för vuxna, barn och förlossning. Men ingen vårdcentral.

Fick googla upp närmsta VC:n, den låg 15min bort. Jäkla krångel. Men det funkade ju, var ju illa tvungen att funka helt enkelt. 

 

Men iallefall, så åkte jag till barnssjukhuset.

In på rummet, så ser jag Caspian har fått en nål i ett kärl på huvudet. Åh nej tänkte jag, vafan har hänt nu.

och sköterskan var så snabb fram säger "Innan du tänker ÅH NEJ, kolla igenom honom" så log hon så himla stort.

CVK:n i ljumsken borta, kärlnålen i ljumsken borta.. HURRA!! De var tvugna att ha en nål inne för blodprov/blodgasen. Det kan jag ju faktiskt gå med på :) men den satt inte kvar sålänge, slutade fungera efter någon dag...

ÄNTLIGEN, började det hända saker.

Jag tog upp honom i famnen, inga dumma slangar i vägen, ingenting som låg och tryckte eller kunde åka ur. 

Där var jag och Caspian, nära varandra! Så himla underbart!! 

 

Ifrån att ha hållt sin son med respiratorn, cvk slangar/sladdar, ekg sladdar, artärnålar osv osv.

Till att han enbart har Ekg på sig var helt jävla underbart.

Nu när jag tänker efter, så försvann även pace maker sladdarna, när det minns jag ärligt talat inte. 

De är två sladdar/trådar, som satt vid hjärtat. Skulle det ske något, att hjärtat rusade, slog fel mm.. så kunde de koppla på dessa två små trådar och ge hjärtat en liten puff. En livlinja, helt enkelt. 

Vi behövde aldrig använda dessa, men det är tur att de finns! 

 

Nu började de prata på att vi skulle få eget rum, att vi skulle förbereda oss för det. 

Jag säger bara det, gick så jäkla fort det gjorde mig nervös och orolig. Från att leva på en skörtråd i 7 veckor till att koppla bort allt som gav mig bekräftelse att det funkade och kunde hjälpa direkt var konstigt och skönt på samma gång. När de nämnde att de tog blodgas engång per dag, gjorde mig mer nervös. Från att de tog varje timma till engång per dag, är sån skillnad. Den gav ju verkligen svar på tal hur han mådde. 

 

Sen kom dagen vi fick eget rum, vi var så uppspelta och kom till avd.

Sköterskorna stod utanför vårt rum med Caspian i en barnvagn. Vilken syn.

Äntligen får våran lilla lilla pojke vara en bebis på riktigt. 

Äntligen får vi ligga i samma säng och bara snosa på varandra. Blir faktiskt tårögd när jag skriver detta, för känslan kommer tillbaka hur underbart det var.

 

Nu skulle vi få ta hand om honom 24/7, med sköterskor som kom och kollade syresättningen. Ibörjan var det var 3dje timma, sen blev det mindre och mindre. Nu fick vi börja lära oss att blanda medicinerna och dosera själva.

Nervöst men fick sån bra stöttning av vår värmländska sköterska. 

Ärligt talat, 3 månader i Göteborg, kommer ner till avd. Får en sköterska från Sunne, ni kan ju bara fatta vad skönt det var att höra värmländska och ha någon som var från "hemmifrån" haha. 

Team värmland, som hon alltid sa när hon klev in igenom dörren :)

 

Jag sov hos Caspian 2 nätter, sen fick Jim sova en natt hos honom. Jag behövde sömn, de kom ju in med mat var 3dje timma, vi fick sonda sakta eftersom Caspian kräktes som en tok. Han fick extra näring i maten, så jag tror det var alldelse för maffigt för honom. Så matningen tog ca 1 1/1 timma. Så fick man sömn i en timma sen var det dags igen. Man var helt slut, men ändå så lycklig. 

När jag kom på morgonen för att byta jim, så han fick gå till Ronald och sova ut. Så kommer en sköterska in..

"Jag har pratat med Karlstad, vi tycker det är dags att åka hem. Imorgon eller dagen efter får ni åka dit. Med helikopter eller ambulans, återstår och se"... Gissa vem som börja grina som en gris? jim... nejdå jag såklart.

Glädjetårar HAHA.. sköterskorna skratta gott kramade om mig och sa äntligen.