Nu har både jag och jim luddigt minne, att man glömmer så fort.

Nu förstår jag vitsen med att skriva upp allt, allt som sker. Vi skrev bara upp viktiga datum, som vi ansåg. Men allt i mellan glömmer man så himla fort..

Men på ett ungefär...

Jag repar mig från denna skit som jag fick, Caspian mår bättre.

De beslutar att vi ska prova att ta bort denna respirator för 4e gången.

Allt går smidigt, pojke mår fint. Högflödesgrimma sattes in och han mådde bra. 

Jag orkade inte ta mig till honom, operationssåret värkte. Jag hade svårt att sitta och stå, så jag låg hellre.

Caspian blir flyttad till Bima, ett mellanting på intensiven. Samma vård men mindre allvarligt, mellandlandning till sin avd.

 

Våran sköterska Helen följer med, hon blir våran sköterska. Hon var Caspians nr1, hon blev tilldelad honom eller vad man ska säga.

NU går det undan ska ni veta, mediciner trappas ner, inte förfort men ändå inte försakta. 

Vi vill inte ha abstinens besvär igen och vi vill ju såklart att han ska bli bättre.

Han är på Bima i 4dagar tror jag att det blev sammanlagt. 

 

Tillslut får vi beskedet att Caspian ska få flytta ner till hjärtavd. 

Dit har vi längtat till, ett steg närmre hem!! 

Samma dag orkar jag ta mig till Caspian med rullstol. 

 

Ett bekant ansikte knackar på dörren och vinkar glatt.. Vår andra sköterska Veronica.

Hon var så glad över att få se mig där och att vi skulle bli flyttade.

Man skapar relationer, relationer som är väldigt känslosamma. De tar hand om något som är så viktigt för oss. De sköter om våra små och håller dem i livet. De ser oss gråta och skratta lyckligt, man delar livsöden och historier med varandra. Det är speciellt, relationen som blir, är väldigt personligt tycker jag. Veronica och Helen är två av de som kom mig och Jim väldigt nära. De kröp in i våra hjärtan och stannar där! 

Man delar även med andra föräldrar, det kvittar om man vill eller inte. Så blir det att man bryr sig och tänker på varandra. Vi delade rum med en familj länge. Vi hälsade på varandra, men pratade aldrig på det sättet.

Men man följde framstegen och bakslagen. 

De är något speciellt.. 

 

Jag blev imponerad över deras arbete och mitt sug att bli undersköterska/sköterska blev väldigt starkt. 

Bara en händelse som för mig var ganska häftig och hemskt på samma gång.

In kommer sköterskor, de ska flytta på Caspians rumskompis tillbaka till intensiven och han ska få sin gamla rumskompis till Bima. En sköterska säger till en som går bredvid.. "Du ska vara med när hjärtat kommer, den kommer att komma vid 19. Du får vara redo, vi hämtar dig"..

Där sitter en annan och bara.. jahapp jag sorterar brödskivor omdagarna och ni tar imot hjärtan!!!

Vilket jävla jobb rent ut sagt. 

 

 

När vi lämnade intensiven så blev det kramar och glada ansikten. Alla är glada över att Caspian mår äntligen bra, 7långa veckor på intensiven var äntligen slut. Var så underbart när avd kom och hämtade våran pojke. Man kunde inte sluta le, men man blir även lite ledsen över att säga hejdå till alla. 

Det är något speciellt. 

 

Väl nere på hjärtavd, hamnar Caspian i ett rum med 4 andra kompisar. 

Alla med något fel, några som väntar på OP och några som redan haft sin, som Caspian. 

Man skapar band här också, man är i samma sits. Man har ett sjuktbarn, sköterskorna lättar på stämningen med knasigheter. Mysigt och jobbigt på samma gång. 

 

Förstår att det låter hemskt, med våran historia. 

Många kan tycka att fy fan för att utsätta ett barn för det här.

Men ni ska veta, vi delade rum med barn som var äldre mellan 5 till 10år pga det fanns inga rum.

De låg under dagen, hade ont och mådde dåligt efter OP. Sen dagen efter mötte vi dem i koridoren i fullfärd med en 3 hjuling. Helt galet att se, barn repar sig snabbare än vad man tror. Och dessa avd är anpassade för barn och gör det till en "rolig" plats att vistas på. Inte bara ont, smärta och hemska saker utan det är roligt och tokigt också. 

 

Sen nu efterhand, skulle vi aldrig välja bort denna resa.Kvittar hur tuff den kommer bli så är det värt varje fight, så länge vi har våran son hos oss. 

 

Caspian har tagit oss till en annan nivå, hur tacksamma vi är över det lilla i livet.

Caspian har fört mig och Jim närmre än vad man kan tro, vi har blivit ett.

Caspian har fört våra familjer till att bli en familj.

Caspian är Mejas ögonsten, hon är en så stolt storasyster till honom.